It takes some people a matter of hours to reach Hökberg. I reckon my journey has taken 20 years. But time is not my concern, any more than distance is. The best route to get there may well be to follow a mythical ski trail in a Dalecardian pine forest. Mine went over the Brooklyn Bridge, walking through the parallel lines of its shadows. Along the way I collected many things: different colours, shimmering buttons, delicate fabrics, puff sleeves, pleats and slanted little pintucks. And I’m thinking that in a world where no one is counting the seconds, bluebells will never wither.
Vissa kommer fram till Hökberg på ett par timmar. Jag har visst rest i tjugo år. Men tid är inte min valuta och för övrigt inte avstånd heller. Den bästa rutten kan lika gärna gå genom linjespelet på Brooklyn Bridge som i skidspåren förbi Mångsbodarna. På vägen fyller jag mina fickor med färgnyanser, skimrande knappar och tunt tyg, puffärmar, rynk och sneda små veck. Tänker att i en värld där ingen räknar sekunder, kan ängsklockorna aldrig vissna.