Pack only the essentials, we told ourselves when it was time to leave. So we left behind our heavy belongings, taking only the light, and the weightless. A few thin dresses. A pressed flower. Some family tales that nobody ever wrote down. Childhood memories: the feeling of sand, the smell of raspberries, and the slow tick of the grandfather clock. And at the very top in our finest valise, we put the light-blue stripes and all their in-between spaces.
Packa inget utom det allra nödvändigaste, hade vi sagt till varandra när det blev dags att resa. Därför fick det tunga bagaget stanna och vi samlade bara ihop det lätta, och det viktlösa. Några svala kläder. En liten spröd, pressad blomma. Ett par aldrig nedtecknade familjelegender. Lite barndomsminnen: känslan av sand, doften av nästan hela hallon och ljudet av morfars klocka. Och överst i den allra finaste kofferten, de himmelsblå ränderna och alla deras mellanrum.