I never heard my grandmother talk about sustainability. But she had it in her fingers. Through her and the other women I learned how to sew clothes made to be worn, torn and passed down through generations. My colours, materials, buttons and details are used and reused – sometimes continuously, sometimes after a ten-year gap. I also learned to not throw things away. I save them, and bring them out again. This can be seen in two of my striped garments this autumn. I gave the knitters saved yarn from all my earlier collections and asked them to knit stripes from the different colours. Like a rag rug made of soft Shetland wool instead of stripes of torn cotton. The lace on the Liberty dress was also found in my old stock. And all the buttons. Did you know that we often send yarn, buttons or pieces of cloth to anyone who wants to patch or repair a favourite garment? That’s sustainability, as I’ve come to know it.
Jag hörde aldrig min mormor prata om hållbarhet. Men hon hade det i händerna. Genom henne och de andra kvinnorna lärde jag mig konsten att sy kläder gjorda för att användas, slitas, patineras och ärvas. Mina färger, material, knappar och detaljer kommer och kommer tillbaka. Ibland hela tiden, ibland med tio års mellanrum. Jag lärde mig också att inte slänga. Istället sparar jag, och tar fram. Den här hösten syns det bäst på två av de randiga plaggen. Jag lät stickerskorna i fabriken ta fram restgarn från alla tidigare säsonger. Så fick de sticka ränder av alla färgerna. Lite som en trasmatta, fast med mjuk shetlandsull istället för rivna tygremsor. Spetsen på Libertyklänningen hade jag också sparat från förut. Och alla knapparna. Visste du förresten att vi ofta skickar garn, knappar eller tygbitar till den som vill lappa och laga favoriter köpta för många år sedan? Det är hållbarhet, som jag lärt mig den.