The house was built in 1924, as well in 1948 and 1984. Now it’s 2008 and we’re building again. I peel through layer after layer of wallpaper, fragments of paint, shapes, time and thoughts that don’t match at all. Or do they? I see makeshift inventions: a staircase put in place out of need or necessity. I think of the old homes of artists. Preserved and reused. Wrong and yet strangely beautiful, and growing better with each passing year. And so the clothes don’t turn out as I´d planned. They are also wrong. The wide layer winds up under the narrow one. The braiding tales on monstrous proportions (on me, there’s only space for two rows across). A thin, ribbed knit that’s nearly transparent when stretched, and should belong on a pair of men’s socks, becomes a sweater. Angular pieces of fabric that look like they were stamped out, cookie-cutter style, soften against the lines of my body. And when I go to sew on the buttons, the right colour is impossible to find – until I choose the one that I really shouldn’t have. Why do things turn out this way? For months, I’ve been thinking it was the house deciding over the clothes. But of course that isn’t it. It’s me. More me than ever before.
Huset är byggt 1924, men också 1948 och 1984. Nu är det 2008 och det ska byggas igen. Jag plockar bland lager på lager av tapeter, fragment av färger, former, tider och tankar som inte alls passar ihop. Eller kanske? Ser provisoriska påhitt: en trappa ditsatt av nöd eller tvång. Tänker på gamla konstnärhem. Tillvaratagande och återbruk. Fel men fint, och bara bättre med tiden. Efter det blir kläderna inte alls som jag tänkt. De blir också fel. Det vida lagret hamnar under det smala. Flätorna blir jättelika (på mig får det bara plats två, sedan tar min bredd slut). En ribbad, tunn stickning som är nästan transparent när den töjs ut borde höra hemma på herrstrumpor men blir en tröja. Några tygbitar ser nästan stansade ut där de ligger, som av pepparkaksformar, men blir på något sätt ändå mjuka mot kroppens linjer. När knapparna ska sys i hittar jag inte rätt färg förrän jag valt en helt annan än jag borde. Varför blir det så? Länge tror jag att det är huset som bestämmer över kläderna. Men det är det ju inte. Det är ju jag. Mer jag än någonsin.