A friend gave me rag-rug on my birthday. So fine and new, made from nothing but old scraps. Thought out, picked over, sorted, chosen , woven. I notice some familiar strands – my fabrics, my colours, and she says: yes, they´re your clothes! Stepping here and there, I can walk on myself. I like to feel time under my feet so with spring coming I´m thinking even more why certain things are made for today, yet also for yesterday and tomorrow. How I´ve struggled for simplicity´s sake. Peeling away instead of layering. Choosing sheer fabrics, so honestly shows through. Making sure that nothing can be seen too quickly. Setting wide hems because it shows, even if they are inside, and giving the pockets more room than needed, just because it feels nice to be generous.
Jag fyllde år och fick en trasmatta. Alldeles ny och fin av bara gammalt som tänkts ut, tagits fram, vittjats, valts och vävt. Några av ränderna känner jag igen – det är ju mina tyger, mina färger och hon säger: ja, det är ju dina kläder! Siktar jag noga kan jag gå på mig själv. Jag blir glad över att känna tiden under fötterna, så inför våren tänker jag ännu mer på varför vissa saker är som gjorda för att finnas både förr och nu och sedan. Krånglar omsorgsfullt med enkelheten. Skalar bort istället för att lägga till. Tar tunna tyger så att ärligheten ska synas igenom. Ser till att inget ska gå att göra för fort. Låter fållarna bli extra breda eftersom det faktiskt syns, fast det är på insidan och fickorna får mer plats än händerna behöver för jag tänker att det är trevligt att kunna bjuda på.